Insamlingsstiftelsen Lille Hans Lille Hans logo
För främjande av psykoanalytisk behandling av barn och ungdomar

 
Insamling
    Ditt bidrag
behövs. Så här
kan du stödja
Lille Hans

    Donationer
 

Psykoanalys
    Psykoanalytisk
behandling
    Forskning
    Litteratur

Stiftelsen
    Bakgrund
    Kontakta
    Styrelsen
    Stadgar
    Årsberättelse

Ansökan
    Vem kan få hjälp?
    Ansök om medel
 

Ladda ner
    Hämta filer
 

  In English

 

Forskning
– psykoanalys med barn

SAMMANFATTNINGSVIS visar de refererade studierna att

  • Psykoanalys med hög behandlingsfrekvens ger barnet bättre möjligheter att undanröja utvecklingshinder och nå psykisk normalitet – jämfört med lägre frekvens.
  • Längre behandlingstid är ibland ett minimikrav för behandlingseffektivitet.
  • Ju yngre barnet är, desto viktigare att barnet erbjuds högfrekvent behandling – psykoanalys. Ju tidigare en behandling sätts in desto större är möjligheterna till en förändring i positiv riktning.
  • Vid allvarligare störningar är det viktigt att barnet erbjuds högfrekvent behandling – psykoanalys.

I två studier (Heinicke; 1969, Heinicke & Ramsey-Klee; 1986) jämfördes resultaten av psykoterapeutisk behandling med frekvensen 1 gång per vecka med psykoanalytisk behandling 4 gånger per vecka för 9-åriga pojkar med inlärningssvårigheter. Dessa jämfördes med avseende på skolresultat liksom på 45 olika variabler som mäter mental hälsa. Under behandlingens gång förbättrades grupperna lika mycket, men vid en uppföljning 2 år senare uppvisade den högfrekventa gruppen statistiskt signifikant större förbättring än den lågfrekventa gruppen, avseende såväl skolprestationer som på 75 % av variablerna för mental hälsa. De pojkar som gått i psykoanalys läste bättre och deras personlighet utmärktes av en mer effektiv anpassning, bättre självkänsla, större förmåga till relationer, bättre frustrationstolerans och arbetsförmåga. Undersökningen stödjer alltså hypotesen att psykoanalys ger en mer genomgripande förbättring, att effekten kommer efterhand och att den håller i sig.

En studie av psykoterapins längd (Rosenthal & Levine, 1970) visar att en grupp barn som behandlats med tidsbegränsad psykoterapi uppvisade 55 % förbättringar i mental hälsa jämfört med 79 % som förbättrades i den grupp där behandlingens längd avgjordes av de individuella behandlarna.

Fonagy & Target (1996) genomförde en retrospektiv studie omfattande material från 763 barn- och tonårsanalyser, samt terapier 1–3 ggr/vecka, under sammanlagt 40 års tid. Behandlingarna ägde rum vid Anna Freud Centre i London, ett av världens största centra för psykoanalys och psykoterapi med barn och tonåringar. Majoriteten behandlingar i studien bedrevs av erfarna barn- och tonårsanalytiker. För samtliga fall fanns dokumentation bl.a. av utvecklingsnivå vid behandlingens början och slut.

En första, översiktlig analys av resultatet visade att 56 % av de patienter som behandlats med psykoanalys (4–5 ggr/vecka), vid behandlingens slut föll i normalitetskategorin i HCAM-skalan, jämfört med en diagnostisk kategori vid behandlingens början. I gruppen barn som behandlats med psykoterapi 1–3 ggr/vecka uppnådde 44 % normalitet.

Barnen med känslomässiga störningar hade större sannolikhet att förbättras jämfört med de utagerande barnen; 72 % av de förstnämnda uppvisade statistiskt signifikanta förbättringar. Skillnaden blev dock obetydlig när hänsyn togs till behandlingens intensitet: de utagerande barnen förbättrades lika mycket under förutsättning att de behandlades med psykoanalys 4–5 ggr/vecka. Variansen inom grupperna kunde bl.a. tillskrivas behandlingslängd, med större förbättringar för längre behandling. I en diskussion av dessa resultat menar författarna att för de mer störda barnen tycks långa och intensiva behandlingar utgöra ett minimikrav för att djupgående utvecklingsrubbningar skall kunna hävas och grova förvrängningar av föreställningsvärlden korrigeras. Dessa barn, menar författarna, tycks kräva frekvent behandling för att kunna etablera sådan känslomässig kontakt med behandlaren som dessa förändringar förutsätter.

När materialet delades in i två grupper med avseende på diagnostisk kategori (känslomässiga, hämningspräglade eller neurotiska störningar kontra utagerande, aggressiva eller borderlinepräglade störningar) och matchades bl.a. med avseende på ålder visade resultaten signifikanta skillnader med större förbättringar för yngre barn (p<0.01). Detta bekräftas av en tidigare studie av Target & Fonagy (1994).

Författarna tolkar resultatet i termer av kritiska åldersperioder för barnets utveckling, och menar att behandlingens framgång beror på insättandet av resurser innan svårigheterna hunnit cementeras i barnets personlighet. Oavsett diagnos var tidig behandlingsstart, helst i småbarnsåren, viktig, likaså var det viktigt att behandlingen pågick länge och med hög frekvens. (Utdrag ur en genomgång gjord av Maria Yassa, 1999.)

I en systematisk genomgång av studier som utvärderar psykoanalytisk psykoterapi med barn (Midgley & Kennedy, 2011) fann man genomgående att effektiviteten var minst lika god som i andra behandlingsformer, men dessutom att patienterna inte bara behöll förbättringen efter avslutad behandling utan i många fall fortsatte att förbättras.

 

 

           

 
Copyright © 2012-10-21 ::: mbjweb ::: | Insamlingsstiftelsen Lille Hans  |  info@lillehans.se  |  pg 90 10 45-5